Norrländska Korrespondenten – 16 november 1859, sida 2

tes mig outhärdliga. Eadast af mina böcker war jag i ständ att hemta något nöje. Enformigheten i mitt Hf gjorde dem för mig ännu dyrbarare. Dag från dag mognade jag förtid och innan jag wissle ordet af war jog, åtminstone till sinnet, en utbildad mon. Med blyeris ritade jag Salomes por: trätt, men jag måste rita om det många gånger innan jag syckodes träffa hennes wackca leende. Detta porträtt hängde jag i mia sångkammare midt emot öster, få att der uppgående solens strålar mår ste falla på detsamma. Hennes dild, få lunda omstrålad, har mer än en gång utgjort min förtjusning. III. De långsomma åren rullade dod bort, föräncrande allt. Wid fjorton åra åälder, just fom jag stod i begrepp att ofgå från Chalmerska skolan dog min farmor. J yennes falls, stelnade hand läg en liten nyckel ywilken bångde på ett swart band. Jag bemaftigade mig densamma. Jog wise att den tillhörde ett skrin af ef, bwilket allt sedan jag war barn från under hennes fång, men ywars ianehäll