Salome och jag, af Cbarles Dickens. (Hort). fr. föreg. u:r.) Hon car ide nu den Selome bon synts mig under de sista fjorron dagarna, glad, ullgänglig och fri fom en lösslåppt iogel, men fig fullfomligt lik, sådan yon war wid sin ankomst. Allt lif, all eld hade för swunnit, till och med den friska färgen fom lundiluften gif wit åt hennes find. Di oh då uppenbarade en oc) annan sorgsen niae hwad som ttldrog fig inom henne. Fru Cyinefather tydted wara begäf. wad med oalseende ögen. Wågade jag en erda gång sosta bliden från min bok och fäsia den på Salome, tiakännogaf en hostning att jag urattlät min skyidig vet och jag war såter på at: hennes genom trängande blick war rigtad ås mi oa heil ket jag mera fände än jåg. Temmarna förflöto läångsamt od slutli gen slog afsketstimman. Med en wis högtiditzbet och en slags mine af protec tion 103 fru Chinefather farwat af mig.