na smör; allt detta hade jag sett mänga gånger. Men för Solome war det all deles nytt. Solen började sjunka till nedgång. Plockande ihop wåra liljor återse wände wi sent på aftonen med wår blom sterskörd til hemmet. De löckliga dagarna hade nått sitt slut. Salome od jag woro som bror och fyfter. Som en solsträle hwilken lyser nigra ö onblick och sedan förswinner mäste hon od basta sin wäg utan att lemna nägot onnat ån minnet qwar efter sig. Der häftiga begår att hafwa nägot föremäl för fin kärlek, fom jag föreställer mig att alla barn gemenfamt ega, war nu för någon tid tillfredsstäldt. Jag hade känt mig outsägligt lycklig. Hon hade hittills endast läst allwarsumma böcker. Jag öppnade för benne de gyldene por. tarna till fagofandet och införde henne i diktens underbara merid, men det war, i sanning, ej någon dikt för henne, utan deremot en lysande, skön werklighet. När wi tröttnade wid att läsa, bilda. de wi oss en egen werld till hwilken wi ur wår inbillning togo stoff, befolkade densamma, skapade de mest äfwentyrliga faror, hwilka wi på ett beundranswärdt