Norrländska Korrespondenten – 12 november 1859, sida 2

sig kring en af Arabiens ödemarker, eller oc ruinerna af ett flott fom tusende är förut warit fördränft i def djup, och bwad fom war än hemskare, en wålnad med utslaget hår, öppna ögon, hwilken från def steniga botten stirrande på mig mins kade mig med fin beniga hand tilg förs trollningen blef få stark att jag med mös da funde afhälla mig från den frestelsen att kasta mig i sjöns wilda wågor. Slutligen. uppsteg Salome lif en per fon hwilken hastigt uppmafnar: ut en dröm. Wi wandiade tillsammans mot den bondgärd som läg wid berget. Jag war bekant der, ty jag hade ofta skrifwit bref åt ben gamle i skrifkonsten ide bewandrade bonden, fom han fände tid fin äldste fon boende i Missisippidalen. Sjelf ströfwade han i marf od ång, men hons hustru gaf of en hjertlig wälfomsthelsning, trakterade of med honung, hems vakadt bröd och mjölk i chinesiska kopvar. Wi böllo en festlig måltid mid foten af det stora walnotsträdet, fom beskuggade portlidret. Ingenting kunde smaka oss bättre. Sedan förde hon oss till trådgårs den, låt of fe biluporna, de granna, feta korna, samt iawigde oss i konsten att kar.