Norrländska Korrespondenten – 12 november 1859, sida 2

Ta härflätorna frypande ut nätet ringlade fig utmed hennes hals. Di od då undföll henne ett utrov af förtjusning, när hon i en häck fig ett fogelbo; iblond jagade hon den lilla fogelskaran tills den utbredande fina wingar flög längt från bo; någon gång, då hon säg en gyldene efroe eller annan insekt glänsande i gräset, fom ådrog fig hennes uppmärt: samhet, stod bon liksom fasttrollad wid marken aktgifwande på dess rörelser med en nyfifenhet, sow war uppblandad med en wiss barnslig fruktan. Wi funno afwen flera liljor än wi wåäntat. Stranden wid sjön mar öfwer: sällad med dylika blommor. Jag mweticfe om Salome mottog samma intryck fom jag af denna morka sjö. Kanske att hon war trött, men når hon satte fig wid def strand och låt fin blid öfwerfara dess djup, egnade bon ej ett enda ögonkost ät den med blommor uppfyllda hatten, fom låg mid hennes side. Som barna har jag mer ån en gång få länge skädat ned i denfumma, tills jag trott mig warsna långa processioner af bewäpnade mån marscherande under def yta, eller oc en karawan af kameler, längfamt wändande