Norrländska Korrespondenten – 12 november 1859, sida 2

gade Salomes musikeliska röst i mina oron. Hennes accent war mydet olik med wärt breda nordiska tungomäl. Hennes ord woro wäl walda. Hennes meningar flytande, ordwändningarna lediga, aldrig stammade hon, aldrig sökte hon efter ord, då jag jemförelsewis med henne, uttrydte mig fom en bondlurf, och undrade jag för mig sjelf huru jag ens waågat iilltala henne. Under dessa funderingar föll jag i sömn. Hela natten fåg jag i drömmars ne hennes melankoliska ögon och långa hwita armar. Dagen derpå war warm, tödnig och något wärlik. Lätta skyar, liknande en gubdes gråa hår, omgafwo Scawfells höjder. Efter middagen började wär mans dring. SÅ lange wi woro i staden gick Salome såsom en wål uppfostrad dame wid min sida. Men knappast hade mi uppnått fältet sörrän hoa war en annan warelse. Hennes ögon gniftrade, det blef Hf i hwar äder. Som en fjäril fladdraDe hon ån framför, än bokom, än bred: wid mig, plockande en blomma här, en ber, slutligen dolde hon en få stor mängd af blommor i fin halwhatt, få att de tjoc