IL. En wårafton dä jag war träget syssel satt wed att wattna mina blommor, kom min mormor ned i trädgärden, ledande en liten flica wid handen, fom tycktes wara ctt år yngre ån jag. — Här, Ralph, har du en lekkamrat, fade hon. Det är lila Salome Graham, fru Grahams sondotter. Hon blir här blott 14 dagar, säledes mäste ni wara mycket tillsammans. Fru Graham mar en af de åtta ens forna, fomna fom tillhårde inrättningen, och jag hade ofta hört henne tala om fin lilla Salome. Hon war en liten mager, skogg flicka, alls ide wacker. åtminstone tyckte jag det. Hennes bleka ansigte med be något insjunkna kinderna och mörka ringarna kring ögonen talade antingen om sorg eller en swag helsa. Kanske om bäda delarna. Anletsuttrycket saknade den öppenhet od bar sliga glädje fom vid ben äldern år få fängslande. Hon hade något kallt nåstan likgiltigt i hela siit wår sende som war owanligt hos ett barn, od man skulle tro att hon från fina frå bafte är warit twingad att äterhälla hwar