Norrländska Korrespondenten – 9 november 1859, sida 2

— — 0 gå fram och åter wridande fina händer under det att hon framstammade ofam: manhängande ord. Hennes långa natt därgt widrörde golfwet och hennes gråc här söll i oordnade lockar omkring hen ned ansigte. Piöisligt gick hon till sidan. drog gardinen frän fönstret och blickand utät den mänbelysta trädgården. O. William, William, win fon, ropade hon, lefwande eller Död, hwar är du? Förskräckt äterwände jag till min bädd och under många weckors förlopp före swäfwade mig den sorgliga fonen. Ojta längtade jag ar kasta mina armar omkring hennes bald, bönfallande benne att fatta mod. Men hon war skygg få alt Öppna sitt hjerta för menniskor; hen nes tillbakawisande af alt deltagande fom äfwen mig att sluta mig inom mig sjelf Kortliger, wi ledo båda i tysthet. Hwar war således naturligare än att wårt hem skulle blifwa dysterti? Ett mörkti nästan omärkligt nägonting — ett moln utar skapnad — lade en swär tyngd på mit bjerta och utöfwade ett sorgligt inflytan. de öfwer mina första barndomsär. Den na obestämda, men alltid fortfarande skug ga slällde sig mellan mig och werlden.