och en riketa med-lem frihet, att qiöra fina författningar, ordningar och lagar i sitt eget hus (få modet han sself rår om), wil ban rifta fig, skall han få lot, wil han kasta fina penningar i fjön, få funna wi intet hindrat; men will han göra Lagar för andra, lågga deras egor under sig och gripa widare omkring fia, ån han bör, så binda wi honom händerne, och med wälförtjent straff satta Honom i stånd, tid att mtet mera skoda. Sådan år wår Landzfrihet. Som Christne lämna wi hwar oc en Förfamlingo-medlem frihet, att i sitt eget hjerta giora hwad anstalt han wil: Mil han tånfa på fin ewiga mål färd, år det of kärt, will han det iniet, få beklaga wi bonom och föfa till att råtta honom; men griper han widare omkring fig, förleder andra till willforelfer, och giör fig til bödel ofwer de enfaldigas swaga tro, få binda wi honom händerne, och med waljörtjent straff såtta honom ur stånd, til att intet mer skada. Sådan år wår Re ligions Frihet. klösten. Nu nalkas den sorgliga tiden och dagen i dimman är höljd. Nu sommarens fröjd är förliden och solen bak molnen är döljd. Nu bladen från kronorna ryckas och träden de mista sin skrud. Och blomman — den sista, som smyckas, står lutad vid stormarnes ljud. I qvällen — den heliga stunden ej fåglarnes stämma, så skön upphöjer i grönskande lunden åt Skaparen — aftonens bön. Nu vissnad den grönskande häcken; snart stum är den kullrande våg; förtvinad den sorlande bäcken, vid vindens förhärjande tåg. Nu stormarne tjuta och klaga på tidens uråldriga graf. På jorden, på hafven de fara och tyda den magt, som dem gaf, Den suckande Näktergalin klagar sitt afsked af Nordboens land, den hvinande storm honom jagar till Söderns förtjusande strand. O hjerta! ej mera dig dårar den blåögda, himmelens Gud. Se, derför i eviga tårar han gråter sin döende brud. De blommor, som dalarne prydde, som vällukt kring nejderne gjöt. Med sommarn dess sällhet förflydde och kölden dess blomsterlif slöt. Men slutligen ställer den höga allt längre sin ljufliga färd, tills hennes Gudomliga öga bestrålar en skönare verld. Så omvexlar lifvet i Norden och dagar försvinna och gryr och skildrar, lik dimman på jorden — dess fägring med stormarne flyr. O Nord! du som klagar och gråter för blomman — din döende brud. Ack, gläd dig! hon kommer ju åter, i sällskap med sångares ljud. Nu slumrar hon stilla i jorden tills Våren — dess älskade vän med sobn återvänder till Norden och väcker den åter igen. Så menniskan också skall väckas en gång till en skönare vår: der oron och sorgerne siäckas, der qvalet ej mer henne når. (Hels.) B... u. Sjöfarts-underrättelfer. Sep:t. 14. Fable Bure, Nenzen, ank. till Falmouth; afgår sedan derifrän