Norrländska Korrespondenten – 2 november 1859, sida 2

paret. Jag lemnade dem ensamma med deras äterfunna barn. Jag äterwände bem och berättade min familj hwad som inträffat. Jag wisfte att jag förr eder sednare skulle förlora min lida styddsling oc) detta oroade mig. Öfwerlemnad åt dessa stolta föga älskwärda foräldrar — ehuru man ide kunvbe misstaga fig på derag kärlek för dottern — war det twifwel underkastadt om hon nägonsin skulle finna fig få lycklig, fom hon warit under mitt tak. Min första tanke war Hartley och de binder, som troligen skulle möta för hans giftermål med henne. Han sjelf syntes wara af samma mening, men när han säg hwad jag led af den förestående skiljsmessan, wille han icke betunga mig med fin egen sorg. Hun war ej den ende, fom förstod mig; en hwar af de mina bar aftning för min fmårta — jag fåg der och tackade dem. Likwisst hafwa någon gång, ord fom warit owänliga och hårda, an seende till min tila Jenny, undfallit mi na kärasle. De tände henne ide få wäl fom jag. Mina flidor bedömde henne isynnerhet strängt enär hon ej med ett enda ord underrättade Hartley om fina