Norrländska Korrespondenten – 2 november 1859, sida 2

På få god fransyska jag kunde åftads fomma, swarade jag: Jde utan anledning har jag tagit mig friheten här infinna mig. Det är möjligt att jag är illa underrättad, men måhända är jag i tilfäle att meddela eder ätslilligt, fom ligger eder båda nära hjertat. Grefwinnans rynkning på de penslade ögonbrynen och en omärklig höjning på grefwens skuldror woro de enda swaren. — Ni hade en tjenarinna, ätertog jag, Jeannette Lorheau, war det ej få? Ett utrop, framkalladt af det wildaste raseri, undföll grefwen under det att gref. winnan reste fig framför mig, blef säsom man föreställer fig en innewånare från andewerlden, men utan att darra . ... få lik, få lif min skyddsling. — Min dotter, hwar är bon, i timlens namn, talo! — Hon har hela äratal wingats i mitt bug, der hon warit älskad och behandlad fom eget barn. Hon är frist, och i detta ögonblick befinner hon fig under somma taf, som wi. Detta war det hufwudsakliga innehål: let af min famtal ued der högtförnäma