fom från fönstren i Temple förtjust mig. Jag igenkände genast Jennyd penfel. — Detta wadra arbete må wäl förtjes na tacksägelser, anmärkte jag. — Hans tacksagelser förrådde hans fäns slor för artisten, återtog min hustru, bös jande rösten mer än wanligt; är du blind, är du döf, är du stum? fortfor hon, när hon säg mig mållös af sörwåning, du har ej märkt att denna förräderffa frulit fåfte mannen från din dotter. Lugnt swarade jag: — Ståfja din häftighet, min älskade. Jag wisste ide att Gertrud war förlofs wad. — Alla ha sett det utom du sjelf. Allwarsamt frägade jag: — skulle jag då wora den siste, fom deraf fick del, min lilla hustru? Och den godhjertade warelsen — den bästa ömsintaste bustru i werlden hwars endaste fel år att understundom wara når got förhastad i fina slutsatser — omfams nade mig ömt alldeles säsom om hon bes gått ett stort brott. DO Du är allt för godtrogen, min dys re man, och märfer icke huru trolost hon bedragit dig.