Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1859, sida 3

oroade och förwånade mig. Jag harförs låtit henne och skall detra hennes felsteg wisserligen ide inwerka på mitt förhäl lande hädanefter mot henne, om ide för att undanrödja de omständigheter, fom föranledt detsamma. Mig Mackaweth tackade mig fördindligast för det intresse, fom jag wisat hen nes elev, oc lofwade att då och då lem: na mig underrättelser om hennes mwälbes finnande. Lilla Jeannettes farwäl war öommare än jag wäntat. Jag lemnade henne min adress, bad henne skrifwa til mig och äfwen komma till of, om något werkligt befymmer skulle hemsöka henne. Jag försäkrade henne att min hufru od mina döttrar stulle mottaga Henne, säsom woro hon deras dotter och fyfter. Hon badade i tårar och kallade mig fader, fin dyre fader, samt talade fransyska, fom hon alltid brukade, då hon war uppe rörd. Stackars barn, hon ansägs förbe hällsam och hemligbetsfull, wen jag fruftar att i denna skola ingen magnet fanns, (fom hade förmåga att draga henne til fig. Någon tid efter denna händelse blef jag utnämnd tid en fyrklig, ganska före mänlig befattning i London. En aflig