Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1859, sida 2

Det slackars barnet ensamt ibland så många uthärdade tåligt tobaksrök jemte flera andra obehag. Utan att klaga for gade bon fig i fitt öde. Det led mot aftonen, luften war kylig. Hon war tunnklädd och syntes bäde trött och frusen. Jag lemnade heane ett öf. werplagg. Hon blef allt blekare och ble: kare. — Det blir mörkt innan wi komma fram, fruktar jag. Huru skola edra mäns ner funna finna er i denna trängsel? för hennes finder. — Jag eger inga wänner i denna werlden, swarade hon med en darrande röst, jag har rymt frän skolan. Fastän hon för mig aflade denna bes fännelfe, tyckte jag mig dock ide hafwa ingifwit henne något förtroende, utan för reföll det mig, fom om ögonblickets nöd hade dikterat hennes swar. — Nå wäl, Jeannette, min syster skall med nöje nherbergera er öfwer natten, J morgon wilja wi widare tänka på fram: tiden. i i . Hon tadade mig under det att en och onnan suck undföll henne. Hon följde Ru började tårarna längsamt rinna ut