En samwetsfråga till wår tid. (Ur Efemerider? af Onkel Adam). (Fortis. fr. föreg. n:r.) mFafå du blir rädd, min gubbe, fade denne, eljeft brukar man inte ta få ida wid sig då man räkar hederligt folk, Hör på Grönfårr der, fe efter hwad de ba i byrån der, oc du Swen wisitera der ute. Hwab får på? Hwad mil fommisdsarien of? ropade gumman. Äy just ingenting; men fer ni, åter. tog ban, fästande fina grå ögon skarpt på de gamla, hit til er börr fynes spär of twå perfoner, de äro aftrockta i den wäta leran hela wägkanten utföre, men der nere, min gumma lilla, ligger en mördad qwinsperson, som, ja, ni ha nog fett benne sednare än jag, ingen annan war ån gamla Dalitina fom sälde fmåfram. Hwem, mån tro, har slagit ihjäl henne? J detsamma rovade Grönfären, få kallad efter sitt hemman, en mycket nitisk fierdingsman, här ha wi ägget, det år nog fom kommissarien trodde. Se hår