tröstade dock något, ty man mar ejaldes les utan mynt. Fa det år, smålog gubben, ty han war egentligen en smårolig man, fom ortspräket säger, att qwarnen mal medan mjölnaren sofwer och att sowliga få ftefs ta sparfwar i munnen bara de gapa. Ja, låt få waro, men det war ändå i en wälsignad flund wi fingo den der tolfskillengen, eljest bade wi ej haft mer ån fer, och Gud wet när du får något. Och det blef afton den dagen, od els den på fpifeln flodnade af, de röda foten glimmade blott då oc då till under. falaskan, allt war tyst, de gamle sofwo. Knappt hade det börjat dagens andra morgon förr änn det bultade på, och då gumman, fom redan war uppe och fys lade, öppnade, fif hon eti stort besök. Gomorron hbårinne, fade länsman nen, fom inträdde åtfeljd af ett par af lagens wäktare, som kallas fjerdingsmån. Hör vå Pher, är du waken? (Forts.)