Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1859, sida 2

vå fin qwällbrasa, då det bultade på döre ren. Hwad war naturligare ån att gumse man trodde att det war mannen, oc hon skyndade fig ut och öppnade. En alldes les främmande person trädde in od) frås gade om han kunde få köpa mjölf. Mjölk! ja voift, blef gummans frynts liga swar. Det år ej få godt om fons tanta pengar i en fådan fluga och defuts om, hon kunde ju få skryta för fin gubs be. Eljest war det alltid han, som fick bestä fiolerna, stackars gubbe. Wisst war han, få att säga, flomafare men den nya tiden hade blifwit få fin, bewars! att det knappt fanns någon piga i socknen, fom wille nyttja sädana skor, fom far förfärs digade, faftän, det kunde man på fammes tet säga, hans skor med mellanlägg af näfwer oc) pinnade och fom Iuftade bed långa stycket, woro få starka, att de tålde att dansa med tid dommedags otta. Sås ledes fick stackare gubben bara lappa, bas ra bota och laga. Det hade ej blifwit hans lott att få skapa. Så der tänkte troligen gumman, då hon inbjöd den främmande, Näår hoa, i den dunkelt flammande fpiseldens ffen, fid fe fitt fråme mande, blef hon litet öfwerraskad öfwer