Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1859, sida 2

Men det finnes ändå, utom de beffeds liga, en mängd rått godt folf, fom ide springo fin wäg när någon håller på att drunkna, utan skynda till hjelv, äfwen med fara att werkligen få fe hur en mede menniska omkommer. De sätta nemligen ide fin fänfla för god matsmältning i första rummet, utan fin pligt fom mennis ffa och fann medborgare. Låt wara att äfwen detta år egoism, men den ligger djupare, det är en ego ism, fom Gud sjelf nedlagt i wår själ, att wilja skona sitt hjerta från den cent nertunga känslan af att gjort intet godt; då man kunnat göra något litet ändä. Sedda med en dylik känsla i hjertat, bli rättegängs -och polissakerna något helt annat; man fer der mänga, fom ohjelpligen måfte drunkna, andra, fom kunde räddag, och åter andra, fom man werfFligen dränker, utan att de sjelfwe ens gif: wit fig ut på swag is. Tillåt mig berätta er en liten hiftoria om en händelse af det filnåmnda flaget sedan j läst den, må en hwar döma, fom ban bar hjerta till. Händelsen är bokstafligen fann, frår början till slut, ide en vift, gjord endaf