Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1859, sida 3

sommaren försummades. Allt twinade då under en tropisk hetta; regntiden har åter framkallat den yppigaske wegetation. Frans V, siste Hertigen of Modena. De kompromitterande bref utaf den för drifne hertigen af Modena, i hwilka han fallar Nopoleon en röfware, och hwilka nyligen funnits aftryckta i nåftan alla tids ningar, hafwa gifwit fransysta blad en fignal att framttäda med en mängd afflijans den öfwer Frans V:s förflutna lif. Det lönar mokdan, sk:ifwer en fortefpons dent från Modena till Steele, att egna några rader ät denne sisie ättling af huset Este. En fon af den ftörfte despot ibland furstar, blef han af fin far uppfosftrad i den djupaste wördnad för ontigverade förs domar och kärlek tid jesuiterna. Mif täntsam, hämndlysten, snål och af mindre ån medelmåttigt förftånd, besteg han är 1846 fin lilla thron, med den fasta öftvers tygelsen, att ala hang undersåter tillhör de honom med hull och hår, med gods och blod. Fadren hade warit en despot, sonen blef en tyrann. Han började med att upphäswa städernas fommunala friljes ter och afskaffa alt, fom ännu tolererats under hang fars regering. Det gafs inga lagar mer, han difterade för domtarne de utslag, fom de borde fålla. En dag blef en qwinna, fom war ans flagad för delaktighet i ett mord, flådd ine för råtta; hen framlade få många bes wis på fin oskuld, att man ej wågade döma henne. Hertigen befallde högsta domstolen att på nytt pröfwa handlingars ne. Domstolen, öfwertogad om den ans llagades oskuld, defråftade underdomstolens dom. Hertigen hänwisar, intagen af ras seri, salen till Rota Romana. Den rose merska domstolen pröfwar ånyo akterna och frikänner den anklagade. Hwad gör nu Frang V? Kan dömer den såälunda frifånda qwinnan iill lifstitsfängelse. Så handlar denne man. Wet ni hwilten fröjdefull skänk han gaf sitt folk mid fin thronbestigning? Han för reskref med egen hand firoffet af bastonad för karlar och rissltning för qwinnor. Men hwad som wid allt detta år det sållsammaste, år att denne duodez-nero ttodde, att ban, i det han wisade fig få grym och hatfull, på det wårdigafe syllde fina pligter fom absolut furste. Han bes traftade fig fom den siste förswararen af de gamla traditionerna och det legitima herrskarewäldet i Guropa. Österrikfate till sjal och hjerta, anklagade han Ssterrike för swaghet och beswårade fig öfwer att det gjorde för många koncesfioner åt den mos derna andan. Hand far hade ej erkånnt Julisfonungadömet — Frans V millr wars fen erfänna republiken eller fejfardömet. Mina gefandter, fare ban trotsigt, frola ej förr återwända till Paris, ån Henrik V der sitter på thronen. Ett framför mig liggande (sedan offent liggjordt) bref till hans inrikesmmister, Forni, är ett sällsamt bewis på hans hat till Frankrike. Han talar om det fednas re, såsom om en napoleonff barad, och kallar fejsaren, når han år wid godt lynne: i fignor Buonaparte, u:en når han rås