(KA -—— omgifwen af sitt gamla garde mera är säker, nu ilar han ut till slottet Petrow. ski, fom tillhör Kejsar Alexander oc lige ger högt och stönt framför Moskaus por tar. Men — det år för fent! — Hwarts hän skall man wända fia? Öfwerallt lägor, qwalm, sammansörtande byggnader! Död och faror hwarbelst man wänder sig! Stormen rasar; eldhafwet i Kitaigorod tilwärer med hwar minut och — endast ät detta håll stär wägen ännu öppen. Finna de honom icke, så är Kreml deras graf! Ru ropa några: Ännu är en wäg Sp pen! — Ditåt wänder fig Napoleon med sitt sällskad, men äfwen här är faran gans ska stor: brinnande bjelkar, glödande taftegel falla ned för Napoleons fötter. Lär gorna flå ofta tillsammans öfwer deras bufwuden; ögonen bränna häftigt, luften, fom man inandas, är säsom glöd! Plötsligen stannar deras wägwisare rädlös midt i detta helwete. Han fänner ide mer wägen fram eller tillbaka. Redan bafwa ligorna utplänat alla kännetecken, fom skulle leda honom. Då komma någe ra Fransyska plundrare, fom igenkänna Kejsaren; de rädda dem alla; men det där