drig war hand smärta mera uttrycksfull, hans förtwiflan mera förfärande. Ca läng swimning följde efter denna owanliga scen. Men då Rembrandt återkom till sans, hade oförklarlig förändring skett i hans anletsdrag: hans ansigte glänste af hög tidligt majestät; döden i det yttersta ögons blicket hade frigjort hans själ från den jordista smutsen och lätit den wisa sig i sin sublima storhet. — Louise, fade han, mina ögon dpps nas för ett nytt och himmelskt ljus, fom jag ofta drömt i mitt hjertas hemlighetsfula tankar och mot hwilket alla mina önskningar woro rigtade. Det fyller det beständiga tomrum, fom fom mig få myc fet att lida; det uppfyller mig med en sällhet, efter hwilken jag törstade oc fom intet gaf mig. Lifwet med sina eländen och sina passioner ligger för mina fötter litet, föraktligt och wanmägtigt, som en slafs frossade boja ... Ty gud och emwigs beten är der, framför mig; ty englarna falla mig oc) ropa till mig: Brover! ol fåt mig få förena mig med dem! Eng lar! mina bröder! här är jag.