bredwid min säng, att jag ännu en gång måtte få återse min skatt. Louise gjorde hwad den fjufe åflundabe. Dä luckan blifwit öppnad och lams pan kastade sitt sken ned i hålan och uppe lyfte guldstyckena af tusendetals olika fors mer, strälade Nembrandts anlete oc hans ögon fylldes med tårar; han sträckte ut händerna och framstammade sitt afsked. En mor, nära att lemna fina barn, fful: le ide hafwa kunnat utsäga mera rörande och ömma ord. — Farwäl, mumlade han med matt rönt farwäl, mitt Kf och min själ! Far: wål, för alltid, farwäl! Jag måfte lems ra er; jag får icke mer ega er. Louise, jog wil att man begrafwer mig der. Du får ide säga åt någon att alla mina statter ligga der. Jcke en gång åt min fon. Det år en otacksam, fom glömmer mig på fina resor. Det är en slösare, fom stulle förstöra dem. Fulgör, Louife, bwad din bror på fin dödssäng beder dig om och jag fall wälsigna dig, jag skall bedja för dig hos honom i himmelen. Och han gret och snyftade; han wille resa fig opp, för att gå till fin skatt: al