Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1859, sida 2

kelse för henne; åtta år, under bwilka al: drig hennes tålamod eller hennes ömhet för brodern swigtade ett ögonblick. — Siackars bror, fade hon för fig sjelf, hwad du är att beklaga och huru grymt mäste icke ditt lidande wara, efter du kan behandla mig få? Jcke desto mindre, oaktdt Hand unders ligbeter oc hans menniskohat Hade aldrig Rembrandts talang warit mera hög och beundranswärd. Men tiden nalkades, då hans själsför. mögenheter aftogo. Snart måne han hål: la sängen od han wisade deröfwer ett djupt bekymmer, som fördubblade under ätta dagars tid hans tystlätenhet; wid slutet af denna tid kallade han med en mer mild röst än wanligt på sin syster, fom slumrade i en ländstol bredwid hos nom. Hon reste sig straxt opp och ffyns dade till honom. — Sosier! sade ban, jag skall snart dög men innan dass har jag till dig en bön, som du icke fär afslä. — Hwilken då, min bror? — Om du wägrar, bringar du mig sill förtwiflan. Lyft opp luckan, fom är