Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1859, sida 2

RIVET JE FISKA RS TREES —ä — älskar mer att förwara det. Du anser mig fom en dåre, Lonise. Ja, jag är en båre, en galning, en egoift, men det år ide mitt fel. Utan denna qwinna, fom frossat mitt hjerta, fom under hela tjugo år låtit mig lida förfärliga plågor; utan denna qwinna, fom jag har älskat med bängifwenbet skulle jag ide wara sädan som jag är. Om jag icke lemnat dig, Louise, ful: jag hafwa förblifwit god och jag skulle ide hafwa öfwerlemnat mig åt en widunderlig passion, men jag har lidit få mycket, få mycket ... Louise gret. — Tack för dina tårar, fyfter, tad, ty de göra mig godt, de tröfta mig. Rembrandt tystnade oc talade ide mer på hela aftonen. Följande morgon hade Louife öfwerta. git fin broders hushåll och ända till den namnkunnige artistens död, egnade hon fig hos bonom, tost och tillgifwen åt De mest påfostande husliga pligter. Aldrig en klagan, aidrig ett knotande hördes ifrån henne; aldrig ängrade bon hwad hon gjorde för Rembrandt, oaktadt hans bärdhes och hans orättwisor. Så förflöto ännu åtta år af fjelfförnes