Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1859, sida 2

Barmhertigbet, Louise, ty man har barn hertighet med den olyälige, som i ruset söker glömma sina lidandon. Jag äfwen, Louisr, säöfte berusa mig, men min kropp fed utan att mitt förständ förswann. Det är blott guldet, fer du, med fin mwålluftis ga klang, fom på min hjerna fon fram bringa ett nog kraftfullt intryck för att förjaga mina sorger. Jag bar sträfwat efter guld od allt det goda har beståätt i att förwärfwa bet. Köparne mäste des täcka mina taflor med guld oc jag har arbetat natt od) dag för att måla nya. Will man låna penningar af mig, lånar jag ut den; jag säljer dem . . . Så har jag blifwit rik, omatligt rif Ingen fåns ner det här, ty de skulle bestjäla mig. Jngen wet det, men du skall weta Det vouise; du skall fe mina skatter; wi skola gå tillsammans dit, der de ligga förmar rade och du skall ide räkna en, men hun dratals högar med guld. Man tror mig fattig här, emedan jag går i en fliter rod och arbetar fom den fattigaste handt werkure! Al ah! ah! Jag kan bade mig i guld. Jag kunde iillfrersställa ul en konungs önskningar, men jag älskar mer att förwora mitt guld, Louise! Jag