Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1859, sida 2

Jä wäåll under det jag går opp til Tyerese, för att bereda henne, för ni, min far, hit Saturnin. WMeäåster van Zvaanenburg lydde. Då Louise inkom i Tböereses rum, fatt hon med bufwudet emellan fina händer, försjunfen i en djup sorgsenhet. Louise satte sig sakta bredwid henne. — Mitt barn! fade hon, hwarföre är bu få sorgsen? Hwad fan bekymra dig få djupt? Therese spratt til och slog ned ögonen. — Har du ide förtroende till mig? År jag ide din syster? Är jag ide din mor? — Har jag gifwit dig rätt att twifla på min ömhet och på min erkänsla, fwarade Therese nägot bittert. Louise fattade systerns hand. — Theresel wär fosterfar will gifta bort mig. — Jag wet det, och jag glädjer mig deråt. Hwilken glädje .... hennes bleka läppar kunde knappt framstappla dessa twens ne ord. — Jag har mycket grubblat öfwer den: na plan, och jag fruktar att hwarken Saturnin gör min lycka ej eller jag hans.