Tal till konung Oscar den 1:ste, då han som kronprins intogs i frimurarorden, är 1816, af J. O. Wallin). (ur Ituftrerad Tidningv.) Hit i dessa tystnadens och den stilla be traftelsens boningar, stäångda för werldens blickar, fridlysta för de passioner som derute i dagen trötta, jaga, slita eler sammanhål la de swaga dödliga, intränga ej högheten och lyckan — här bländar ej den jordiska åärans glans, en jordens fon fattar hår in life wid handen od säger: Förgånglighes tens medarfwinge! fånn din lott och be trafta ditt mål: Menniffan af qwinna född, lefwer en liten tid full med oro, wärer upp såsom ett blomster, faller af, flyr bort såsom en ffugga. Se der i få drag menniskans historia, skrifwen af längesedan multnade hånder i det gamla förbuudets bot oc bestyrkt allt ifrån begynnelsen af för: swinnande flågten och sjunkande tider. På snillets wingar swäfwade den menskliga tanken eller inbillningen för att i höjden eller i djupet uppsnappa sanningens kalla och naturens hemlighet; de måktiga räd slogo med de kloka om samhållenas daning och folkens ledning. Hjeltarne ljungade i spetsen för fegerföljda härar på banan til ära och odödlighet. Hwarföre afbröts banan? Hwi hejdades farten? Hwi stannade loppet? Det ljöd en stämma, den wäåldiga segerstämman: Du åft af jord och til jord skall du mwarda. Detta blef flutmer ningen af de wisas forskningar, yttersta or: det i rådplägningen och fifta strofen af de högljudande segersånger. Hwilfen nedflår ende erfarenhet, hwad mört utsigt! Och du har ingen annan wåg att taga, wandrare, du måste gå dit dina fäder gångne äro. Med hwarje steg år du närmare det rum, der suckar och glädjerop ändtligen fammans stämma i den gemensamma tystnaden, der höghet oh ringhet sluta ett ewigt broder: skap, och der tiggaren eller werldsinträftar ren dela jorden lika. Allt far till ett rum, allt år gjordt af stoft och warder till stoft igen. Dödlige! hwad är då lifwet annat ån en fortsatt griftefärd tyst eder pruns kande? År ej jorden en widsträckt graf, på hwors sten man läser: Hår mulinar menniskoslägtet! och hwad åro menniffors nas åtskilnader, företräden, bedrifter annat än dödslampor, hwilkas bleka sken flämtar en stund wid likbegängelsen och derpå flod nar? Ack, huru obetydlig är menniskan! huru swag i all sin styrka! huru liten i all fin storhet! Hwar går hon der ej wanftligheten går närmast i spåren? Hwar wmåpr nar hon fig med ungdom, belfa, glädje, allt hwad lifvet har önskwärdt, herrligt och lys sande, emot dödens allwarsamma åtanka, der hon ej ändå kan öfwerraskas af dess möte? Derföre, du jordens barn, gör dig redo! Stunden är owiss, men stunden nal: kas, bed medan du bedja fan: Herre lär of betänka att wi dö måste, på det wi måge förståndige wara! Religionens kraft år menniskans enda segerwapen på förgåns ) Data tal, fom man funnit bland en