Norrländska Korrespondenten – 28 september 1859, sida 2

sade med hufwudet utan att lemna sin sömn; slutligen syntes icke i ateliern den wackra Therese, som uppfann tusende skäl att finna sig på Saturnins wäg. Men hwad som war det märkwärdigaste, det owanligaste, det oerhördaste war att det herrskade i ateliern den djupaste tystnad. Mästler van Zwaanenburgs regelbundna steg genljudade ide mot golfwet; hans torrhosta hördes icke och hans bannande röst befallte icke tystnad och arbete ät eleverna, som sawlade i grupper pratade med hwarandra. Endast Paul Gerretz eller snarare Rembrandt innehade sin wanliga plats oc) arbetade med fin wan liga tystlätenhet. Mäåfter van Iwaanenburg glömde ates liern och eleverna emedan Saturnins oh Thereses kärlek hwilken han ansåg för otacksamhet och bedrägeri, hade upplifwat i hela sin kraft hans gamla hat emot menniskorna; ett hat, fom Louises tröftes grunder och det oändliga behag, hwilket hon spridde omkring fig Hade insöft. Ty under sju års tid hade han förgäfwes sökt att utsäga bittra oc barfulla ord; denna bitterhet och detta hat förswagades vag för dag i hans bröst.