Rembrandts Syster. Af Berthoud. (Forts. fr. föreg. N:o) Van Zvaanenburgs ansigte blef pure purrödt; Paul, blek af harm, sökte hälla god min; några elever smäskratkade; alla slogo ned ögonen. — Gå och fåg denne Massark att han är en odugling ... en fuskare ... en äsna ... — Min far, min far, lugna er, stammade Paul och förde bort med fig pAubs ben, fom ide upphörde att tala högt. — Den fäfänge Paul skall blifwa sjuk deraf, mumlade en af eleverna under det de båda målarne gingo ut. — Sjuk? Han skall dö deraf, jag är öfwertygad derom. — AH! ah! Denna lilla lexa skoll, fom jag hoppas göra honom mindre stolt. Hwar och en fröjdade fig öfwer Pauls förödmjukelse, ty Paul hade förödmjukat allas egenfårlef. Louise, fördjupad i fin egen smärta, has de blot: af aftonens händelfer erforit de