Norrländska Korrespondenten – 24 september 1859, sida 2

lägga taflan vå bordet och torka åg00 nen, ty glådjetärar hade förmörkat hans syn. Derefter återtog han taflan och betraf tade den stillatigande på nytt. Under detta betraktade Paul, flämtans de, blef, med gapande mun och en vuts säglig glädje i biertat fin wästare. Måfter van Zvaanenburg bortlade faks ta taflan, Slutligen nedböjde han wördnadsfullt sitt skalliga och wördnadsbjudande Hhufs wud: — Mässtare, sade han, det är ide mes ra jag, som bör befalla här, det är ni. Eleverna, på en gång förwåänade och rörda of denna både högtidliga och rö: rande scen, samlade fig fring Rembrandts tafla och lyckönskade honom med en bjerte lighet, hwaraf hwarje annan hade funs nit fig rörd. Men han utan att swara dem, utan att tada dem, aflågsnade fig och styndade fig att undangömma vå nä got ensligt slälle fin djupa sianesrörelse, fin triumf och jag wet ide hwilken dyster förtwiflan. — Han har förstått mig, han, tänkte han, men de andra, stola de förstå mig,