Norrländska Korrespondenten – 24 september 1859, sida 2

Derefter aflägsnade han sig utan att tillägga nägot widare. Poul Rembrandt härdade fig emot må starens omdöme. Han anklagade bonom för bristande smaf och omdömesförmåga: understundom nämnde han till och med afundsjufa, lemnade ateliern och mar bor ta ända till ätta dagar, utan att nalkas mäster van Zvaanenburg. Nägon wacker morgon såg man honom äterkomma till atelien, sätta fig på fin plats med en ny duk framför fig och sitt färgbräde i handen. Tre dagar före den middag, hwars bee skrifning upptager en del af det föregås ende kapitlet, Hade Paul Rembrandt slutat en tafla. Enligt fin wana hade han fomr mit för att wisa den för sin mästare: den föreställde det inre af Rembrandts egen fäderneboning med fin gamla och dyftra gård, fin flora, hwälfda port od) allt med de effekter af ljus och skugga, hwilka Nembrandt allena synes hafwa uppfattat: ty han anwäude dem först och ingen efter honom har förstätt att ätergifwa dem. Denna. gång. tindrade van Zvaanenburgs gråa ögon, hang hand darrade och pan fann fig få rörd, att han måfte ned