Norrländska Korrespondenten – 24 september 1859, sida 2

insupit sin fosterfaders bittra åsigter. Denna djupa sorgsenhet och detta förakt för menniskor, hade hastigt på ett mera märkbart sätt tilltagit och många berät telser i afseende derpå gingo ibland bans famrater, stötta af hang förnäma och när fran: hatfulla förbehällsamhet. Den al månnafie och meft sannolikaste berättelse war att en försmädd kärlek gaf åt Rem brandt få mycken bitterhet oc) förakt emot fina medmenniskor. Men man fom als drig längre än till gissningar och till myc: fet owissa gissningar ändå. Den fjufdom, fom förfärade Rem brandt, war törsten efter ära; en sjukdom, som gör den unga pannan blek och som småningom förtär, når den ide hastigt då dar. Hans obemärkihet tryckte honom; lif en stum, som förtwiflar om att kunna uttrycka de tankar, som sjuda inom hans bjerna, kämpade han med raceri, emedan han icke ännu war nog inwigd i konsten för att den stulle funna troget ätergifwa hans snille. Då han hade slutat en tafla, förde han den till fin mästare, fom fåftas de på duken uppmärffamma och forffans de blickar. Hwarefter han sade till Paul: — Barn! du fuskar ännu.