— Nå wäl då, gören hwad jag ber eder om. J åren tolf; skiljen er på trvår hundrade stegs afstånd från hwarandra; gån raft fram och ropen. Lyfnen emellanåt om j bören något. Min far och jag stola genomsöka denna skogsdunge. Sön nu i herrans namn, Åter upplifmade af Louises kraft, bes gåfwo fig alla ästad. Louise fattade fadrens hand och de gine go tillsammans in i skogen. De wandrade mer än en timma, utan att de hörde något, om ide windens pi pande och de torra löfwens prasslande under deras fötter. Hastigt stadnade Louise; bon gaf ett tecken åt sin far att wara tyst. — Heliga jungfru! Jag hör ett aflägs fet suckande; jag hör det ånyo. Hitåt, min farl hität! Båda sprungo genom inåren utan att gifwa aft på grenarna, fom slogo dem i ansigtet. Ad! det de togo för en suck, war endast det sorgliga lätet af en fågel, fom facklornas sken hade uppskrämdt. Louise nedföll utmattad på knä. Fadern satte facklan emellan twenne stora stenar oc satte fig bredwid sin dot