ras oförmåga oc de funde anfe fig lydsliga om han icke skymfligt bortskickade dem. J det stället slösade ban beständiga oms sorger på de elever, i hwilka han anade den heliga elden, men han medförde i fir na omsorger sin rähet och fin härdhet; han förskingrade utan skonsamhet de alltför brådstörtade förhoppningar, åt hwilka de öfwerlemna fig. Såg Han dem drömma sig i det tillkommande ryfte, åra, rikedom, strart framställde han sör dem Homerus som tiggare, Owidjus som landsflyklig, Tasso fom wansinnig och de namnfunnis gaste mälare, som misskände och i elände. Sör dem, hwilkas hastiga framsteg upp: eldade deras inbillning, berättade han med en flagg cynism, buru han sjelf has De trott fig ett genie och huru han i sitt lopp hade blifwit hejdad af en hemlige hetsfull maft, fom afflippt hans wingar och stäckt hans fart. Detta allt gjorde ban, få att lärjungarna kallade honom satan och hans atelier för skärselden. Men, som wi sagt, förstod mästaren på ett få segrande sätt att framställa fon: sten, att elever tillströmmade från alla håll. Då man genom enträgenhet och understundom genom list lycats att ti