krafifullt och sublim lefwa iden. Utmats tad genom sin kamp emot förtwiflan, utan förtroende till fig sjelf, fattades bonom ihärdighet och djerfhet i hans försöf. Man kände, då man såg Zvaanenburgs taslor, att han bättre skulle hafwa lyckats om han wågat mera od att han af miftros ende till fig sjelf stod under fin egen tar lang. Säledes war den man, fom fjelf endast war en medelmåttig målare, den namnkunnigaste mästaren i hela flamendffa stolan och talrika elever tillsirömmade från alla Håll för att utwerka fig yYynnesten att blifwa emottagna i hans atelier. Men detta war icke litt, ty Jvaanens burg war den underligaste oh nycdfulas ste bland artifier. Medwetandet af hans egen medelmåtta i konsten och omöjligheten att funna lemna denna medelmåtta, bade förenat till minnet af hans sorger och hade giort hang lynne ännu mera wresigt. Ett nästan förhatligt uttryd af sarkasm, sammandrog hans anletsdrag och tillade, om det är möjligt ännu me ra bitterhet åt det spe han utandades mot de elever, fom en falsk kalletse förde i hans atelier. Han lemnade dem ingen illusion qwar; han wisade dem genast des