Norrländska Korrespondenten – 10 september 1859, sida 3

tid en dag längre fom mi få rara tisåsammans. Hon gret då hon sade detta. — Men det är för ditt basta oh du behöfwer mod, Paul, Lårom of derföre söka rätt på wär far od förföra att crhälla hans famtyde. Jacob Gerretz, med en for fäpp i hane den, promenerade i grannskapet af sin awaru, då han säg Louise och Paul fome ma fig til mötes. — Pappa! fade Louife, i det hon fattas de mellan fina armar Paul, fom darra be, wi fomma för att bönfalla hos dig om en sak. — Swilken? frågade Gerretz, i det han fästade på de bäda barnen stränga blickar; jag trodde att mamsell Louse gaf befallningar och inte bönföll om nägot. — Pappa, swarade den unga flickan med bedjande ton och ögonen fylda af tårar, har jag warit nog olycklig för art hafwa misshagat dig? — Jag säger icke det och du är god flicke, fade Gerretz, rörd af Louises sorg. Du behöfwer ide taga mig på orden oc blifwa ledsen öfwer ywad jag sagt; det är jog fom har orätt oc jag har hwar: