Norrländska Korrespondenten – 7 september 1859, sida 3

— Och wi äfwen, sade Fransiska och Therese, hänförda af broders föreböner. Louise säg vå dem med en mild blick och försjönk smäniagom i sorgsna och djuva drömmar. Hastigt närmade hon sig till moderns lif, knäföll wid det, bad en fort oc brinnande bön och lutade fig öfrer de åtffas de qwarlefworna för att ännu en gång betrakta dem, Derefter drog hon til fängomhångena tog fina systrar i handen, gjorde ett tecfen åt Paul och fade ät liksweperskan med fast röst: — Gör nu er skyldigbet, min frul Under hela den öfriga dagen jäfwade intet denna fasthet och likwal blef hon satt på ganska härda prof. Först måne hon med wåld föra till sängs fin far, fullkomligt rusig. Han gjors de det med en sådan flicklighet aningen märlte yr Gerretz tillständ. — Jag tackar dig min Gud, fade bon då hon stängt dörren till fadrens kommote, ingen skall weta det. (Forts.)