Norrländska Korrespondenten – 7 september 1859, sida 3

— Nej, syster, nef, låt of wars; wi wilja ej lemna wär wamma. De greto och sayftade. — Hwem skall nu blifwa wår mor? frågade den lilla Fransiska. Wid denna fråga gjorde Louise er höge tidlig ätbörd med handen. — Det skall jag blifwa, sade hon. Det låg i sättet, på hwilket hon utfas be dessa ord en outsäglig ton, fom fom de små barnen att fpritta till. Deras tärar afswalnade; man hade kunnat säga att en engel, swäfwande öfs wer deras syster wisade dem Louise och sade: — Se derl er mor! — Wiljen j ej att jag blir er mor, upprepade hon. De kastade sig i hennes armar, hon drog dem till sitt bröst och deras tärar dlandade sig med hennes. Då de slitit sig lösa från hwarandra böjde fig Paul öfwer systerns band, kysste den wördnadsfullt och fade: — Lilla mammal säg mig hwad du will att jag skall göra och jag skall lyda dig.