Norrländska Korrespondenten – 7 september 1859, sida 2

Då floppade hon ånyo, men något håra dare. Jntet swar. — Hon flog ett flag, twå flag, tre flag, Intet, intet. Då nådde hennes råddslaåsin höjd. — Min morl min mor! Jntet. — Min far! min far! Intet. Hon öppnar dörren och flörtar in. Fadren sof. — Min mor äfwen, — hon hwilar, — gud! hwad hon är blek. Hon har plås gats sedan få lång tid tillbaka. — En sådan orörlighet är förskräcklig, — jag skall swepa om henne, — hwad bennes hand är kall, — men hennes ögon äro öppna och hennes mun äfwen, — ol det är förfärligt! Min far! min far! Hjelp! Se min mor! — Hjelpl falla på bjelp. Louisel Hon dör. Hwad har jag gjort, utfling! Soms na in bredwid bennel hjelp! Skicka qwarns gossarne till Leyendorff efter en läkare. Louise upplyfte moderns hufwud; hon torkade bort blodet, som fuktade hennes läppar: hon sökre en blid ide orörliga