Norrländska Korrespondenten – 7 september 1859, sida 2

Han sof. — Herre! fade hon och lyfte sina blicfor emot himlen, dina prof äro hårda, men sle likwal din wiljal Emellertid ströfwade Louise utanför mor drens rum; orolig öfwer följderna af en sådan förklaring, wäntade hon under en slags räddsla utgången deraf. Som hon icke kunde höra hwad hennes mor fade oc fom bon ide sökte att förstäå det, emedan det bade blifwit henne förs bjudet, lyssnade hon likwäl med äng: slan till den matta rösten, fom underflun: dom afbröts af en torr hosta. Hafligt upphörde den; en suck hördes och sedan blef allt tyst. Hon wille klappa på dörren, men hon wågade det ej, äteryållen af moderns förbud och af fruktan för fadren. Hon lyssnade länge, men hon hörde ins tet, Då blef hon rådd. Hennes finder bleknade, hennes ben wacklade och hon mäste stöda fig emot wäggen. Då Louise öfwerwunnit sin forsta rädds sla, ktappade hon på dörren, men få fafta att hon knappast hörde det fjetf. Man swarade icke.