Norrländska Korrespondenten – 3 september 1859, sida 2

sAAA —— —— — Se i djupa andetag liksom hoa welat åter fatta lifwet; med qwällens fufttga luft, fom infrömmode i lungorna, sönderslet dem smärtsamt; en torr hosta bemåltigas de sig den sjuka och bennes läppar ful tades med blod. Då lyftade hon Ögonen emot hinmme fen likjom för att förebrå den få mycken orättwisa och grymhet. — Mina barn! mina stackars darn! mumlade hon. J detta ögonblick hördes bullret af barns röster. Strart astorkade fru Gerretz fina tärar om for med fina hander öfwer fin panna för att utplåna strynllorna, som smartan der bade bildat. — God afton, mina ålsklingar fade hon, få snart hon blef dem warse, till en uten gosse och twenne små flickor, fom deras något större soster hemförde ur stolan. Hafwen I warit förhändiga i dag? — Ja, ja, mammal swarade den yng fa flican med swarta ogon och fom af fin mor emottog en kyss. — Det är bra, Tyerese! det är bra, mitt barn! och du Franfiffat von gick till dörren och inandades lufter