Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1859, sida 3

äterwände derföre hem i den mening att lasta mig på sängen för att njuta nägra timmars hwila. Men i win själ fanns för mycket lif, jag kunde ej somna. Jag gick ut att irra omkring på gatorna och inandas morgonluften, fom aldrig tydts mig wara så frisk och ljuf. Jag insög den begärligt och plötsligt erinrade jag mig, wid äsynen af en korg friska, doftande blommor som fördes till torget, den sjuke, fom jag om natten hjelpt att räds da; jag wet ej hwarför, jag wet ej bur det fom fig, men jag befann mig redan wara på wäg til sjukhuset. Jag blef insläppt; jag säg honom blek, aftärd, fom ett lit; och lifwäl anfmwarade läkaren, fom nyss lemnat honom, för hans lif. Då hans flodnande blid fåftades på mig, lyfte hans ögon af en fuftig glans; man fade honom att jag war hans räddare; denna blick hade kunnat betala ett härdare arbete än det jag uts fört under natten. Jag kände att jag skulle älsta honom. Ja, wänstapen fanns redan då han med swag röst hwiskade: — Min mor skall komma att tacka er! Jag skyndade att säga det tadfägelfen ej tillfom mig; jag wille berätta buru jag