att swigta, ej ens i det ögonblick då fpruts langaren, som i mina armar nedlagt sin börda, förswann under de nedstörtande bjelkarna. Jag bar ned den sjuke, som tillhörde mig, war min egendom, tydte jag; och wi, en man ur hopen, od) jag, förde honom på en bär till närmfta fjuks hus. Huru många timmar, som förflutit, wet jag ej; tidräkning fanns lika litet som trötthet. Sedan jag med en mängd obe böfliga föreskrifter aflemnat min skyddsling i sjukwaktarnes händer, återwände jag till brandstället; morgonrodnadens första skimmer blekte himmelens azur; den bes segrade elden uppsände ännu liksom suckar af flammor, bwilka lyste emellan askan och ruinerna; den oerhörda röfmassan belade fig emellanåt, fom för att wisa dessa den bortidöende eldens sista anse strängningar. Sprutlangarnes magra ge stalter woro swarta af röl; deras ögon sjönko in i fina hålor, dock arbetade de ån. Man såg dem fomma fram under hopar af materialier efter de nedrifna byggnaderna, utur de öppna stommarne af de mwadlande, instörtande husen. För mig fanns intet mer att göra, jag