Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1859, sida 2

tomt omkring of. Genast störtade fpruts langarne framåt od wi andra trängdes efter dem. DO! der funnos modiga själar! min upprörda inbillning säg förgäfwes staden i lågor, allt sprängas, allt förins tas; ingen tanke på flygt uppkom hos mig; fruktan war besegrad, man lefwer ett öfs werjordiskt lif i dessa ögonblick, en sublin täflan bemältigar sig alla sinnen; och det war med beundran blandad med afund som jag säg en man, en werklig Herkules, det war en borgare, fatta ett redan brin. nande rör, wrida det emellan sina armar och åter nedsticka det i jorden; med fara för fist lif bade ban afbrulit sörbindelsen emellan gasrören och rädvat qworteret. Den ena hieltemodiga handiängen följde på den andra; wid hwarje evisod af dets ta drama war ifwern och fruktan att fomsa ma för sent de enda känslor som gjorde fig gållande. Otydliga gestalter syntes genom flammorna; man räddade hwad man funde; jag såg en kropp, inswept i täcken, swäfwande i luften; mannen, fom bar den, wacklade på de brinnande bicla karne; wåra blickar möttes; jag rusade fram, jag klättrade urp, jag höll mig krampaktigt fast och mottog bördan, utan