Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1859, sida 2

ämbar, krukor, husgerädssaker af alla slag gingo, follda med watten, frän hand till hand. Den allmänna ifwern war smittande; jag drömde ej mer, jag hand: lade. J min feberaktiga häftighet tyds tes det mig fom om jag skulle kunnat tyfs ta werldar; tröttheten hade förswunnit; jag kände ej swetten, som perlade på min panna mera, än jag kände wattnet, fom flöt under mina fötter; jag trängde fram. åt; min band uträcktts instinktmässigt att hielpa den hand fom tråttnade; flutligen nod jag bredwid sprutlangarne, bredwid dem som ordnade och förde befålet öfwer manskapet. Eldens fprafans de gnistorna, lågorna, de instörtande mu: rarna, jag börde, jag kände, jag fåg allt på ett oredigt sätt, fom dock gjorde ett starkt intryck vå mig, och jag wet ide om ej glädje rörde fig på djupet af all dens na oro, all denna fasa. Jag war werk. fam! jag war werksam! Mina händer dar: rade i sin ifwer, mitt hjerta klappade af en wällustig ängest; jag lefde! Plötsligt hördes ett fruftanswärdt ssri: Gasen! ropade man, gafen! En ryslig darrning bemäktigade sig alla. De flesta flydde få fort de kunde; det blef