Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1859, sida 2

nes länga, magra gestalter. Like swarta demoner syntes de och förswunno åter; än säg man dem fitta rå busknutarne, hänga fig wid utfprången på taken, fringe gå butfongerne eller flättra längs efter takrännorno; wattensträlarne, fom Ouppe hörligt sprutades öfwer gatan, lyste fom om de wartt delar af en flytande eld, hwilka kastades i detta fyrfat för att fläcs fas. Dänet af lågorna, brakandet af de instörtande bjelkarne, arbetandet mid fprus torna, machinernas gnisslande, wattenämbarens slående emot hw. rannan, yxornas och murbräckornas slag, menniskornas rop och ljudet af deras steg, detta buller, bil: dadt af tusen olika ljud, qwäfde det bråd sande ljudet af wattenstrålarne, fom dupps hörligt sköto in i den glödande eidftaden, då plötsligt ett rop böjdes, öfmerljudans de tumultet: Till kedjan! till kedjan! Hopen drog fig twekande tilbaka, jag dolde mig i en mört allk. Men nuftyns dude gudbar oc barn förbi mig att ere bjude fin hjelp. Jag blygdes, jag följ de. De swagaste öppnade kranar, upp. kastade jorden och stenläggningen för att drifwa wattnet, fom rann bort utåt gar torna, tillbaka mot brandstället. Watten