En Söndag i Paris. (Efter Götheborgs:Potlen.) Jag bode beslutat att, sedan det så fö ga lyckeis mig att finna nöje i min ene samhet, göra fom de andra od jag påtog rod oc bart och svatserade längsamt neds för trapporna, räfnande siczen för att bafva någon sysselsättning. Elden år lös! Elden år lös! Dessa mor ro de första ord j g börde då jag satte foten vå gatan. Jag sprang, hopen förs de mig med fig och wid börnet af en mört arånd stannade jag bländad, betagen af häpnad oc — wagar jag säga det? — af beundran wid åäsynen af det fruktanswär-x da skädespelet. En rörlig, dyster cirkel omslot den flammande platsen. Det war menniskomassan, ouppbörligt närmande fia och oupphpörligt tillbfawisad af de mörka gestalterna, fom bewakade detta etthaf. På andra sivan gatan blänkte mid återskenet af lägorna, en lysande rad palafser, med guld och diamanter. På 9e lysande facterna sontes sprutlangar