Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1859, sida 2

gim3:3inn3n33 A Öfwerstelöjtnant Stockman git åtr fån ningen; bon skönjde något, fom på asständ fåg besynnerligt ut; det war längt och hwitt; flera personer omgafwo detsoamma. En förfärlig aning tillhwistade Honom fan ningen. Han längtade efter wissbet: inom någ: ra minuter war ban i närbeten af den bår, på ywilken konungens lik, öfwerhöljdt af hwita kappor, hwilade. — Gwad år det hår? utropade ban. — Wär fonung har fallit ett offer för en fula ... från hwems hand, det fänr ner Gud. Han kastade en sidoblick på Siquier, fom bar fonungens hatt; fin hatt oh fin peruk hade ban fatt på det kungliga lifet. Öfwerselöjtnant Stockman, fom aldrig i sitt lif darrat, Då det häftigaste kulregn hagtat omkring honom, wacklade nu; hans tnän swigtade; han dignade ned til jorden. — Gud i himmelen! utrovade hans du arma Swerize, mitt olydliga fosterland! Konungen fördes 1id det bus, t Hwvwil fet han i Tistedalen haft sitt egentliga qwarter. Hår omgofs det älslade liter af lonun