ningen af sorgmufiken började. Professor Malmströms ord tid denna afdelning lyda: Övintett. Snart i minnets tempelgårdar, Blano wår hjeltestorhets wårdar, Hos den förste af sin stam, Utaf inga bojor bunden, Skall han slumra tilladen stuaden, Då med skträck kring hiandarunden Donens åskor bivsa fråm. i Men hans fjäl ffall ej förskräckas, Blott till högre ilarber wadas Under nva solars ljus. Tidens skrankor skola falla, imlens rymder oppnas atla, Når Guss röst skall honom kalla Till en boning i hang hus. Till en krona, fom ej bytes, Till en spira, fom ej brvtes, Ti en tron, fom ewigt får; Der ywar lag år redan siiftad, Der hwar rätt ar redan skijtad, Der hwar glådje, oförgiftad, Blommar jram ur själens wår. Slut-hör. Fuslbordadt offret år, fullandad banan Och sullgjord ligen, fom den högfte gaf. Wio katafalken sänkes sorgefanan Öch stoftet gömmes i förtidig graf. Tom, Swen jolk, oh kommen Sweas fränder! Till griften tråden med den minneskrans, Han wal förtjent från fina ttognas händer; Bland alla ädla hjertan i hans länder Helt wisst ej slog ett ädlare ån hang. Hans lefnads warma sol år nedergången, Hand milda gas ljus för ewigt släckt, Hans namn fall gå tiil hafderna och fängen, Hand minne stanna hos hans fult och slägi. Hans stjerna, nyss i udene natt förbrunnen, J ewigheten tandes dubbelt klar. Locksalig han! Hans sina seger wunnen, Hand hamn är hunnen och hans palin år funnen — — Sof fött din sista sömn, du folkets far! Qwintetten utfördes af mamsellerna Aadorge och Lublin samt her Strandberg, Sanosstrom och Walin; flutfören af famt liga sångarepersonalen. Slusligen sjongos 11:te oh 12:te ver fria of n:o 492 i war swenska psalmbok: Onhångna med nattliga friden Xe. Medan oessa psalmverser sjöngos, hare ekebiskopen och de bäda biskoparne nedgatt iden kungliga grafwen. Ritsmarskalken wogeg nu från fin plats mid fafafalken, tu äafwen o. erc. samt serafimerriddarne från fina platserei wellanskppet framträtde. H. M. konungen och de båda prins sarne gingo nu äfwen fram till fatafalfen, hvardera atfoljd endast of en uppwaktan De. Det tunaliga lufet lyftades derpå af d. erc. samt af serafimettidtarne ned i grafwen, dit endast konungen, de båda prinsarne, justiticunmistern samt rifåmar. skalken nedgingo. Så sauri det kongl. lifet blifwit i graf wen neosånkt, aftog justitiestatsministern den songl. frona, fom warit fåstad på locket af hliltiman, samt uppbar och stälhde Den på hvendet bredwid den, fom af hor nom burits til förfan. Erkebiskopen förs