Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1859, sida 2

De darska rödreackarna måste bädan, oc bet styndsamt; fan du wertställa detta, få begär af mig, hwad du will, och jag skall gifwa dig detsamma. — Ers mojesäts wilja skall ske. Stockman följte runftligt fonungens befallning. Danska högra flygeln retireras de genast, men wenstra höll stand till in emot flockan 12, då äfwen den drog fig tildaka och syntes fienden ej mera der, så länge konungen lefde. Aftonen derpå, d. 14 November, infann sig Stockmar, för att närmare Yes dogöra för utgången af denna frid. — Nå, min fåra Stockman, började Carl, allt har gån efter önskan? — Ja, ers majestät, men striden är dorfört, ty vå dessa få timmar hafwa många menniskolif blifwir förspillda. Eit weck lade sig vå konungens höga vanna, blicken mörknade. Han bibehöll några ö onblicks tysinad. DOÖ Många menniffotif hafwa srukit bås de för danskarna och of; flera af ers mas jestäts officerare bafwa utmärkt sig på ett lysande fött ... — Ockh deribland din fon? inföll foruns gen.